I- Min fina fina Keaver! ♥

Våran resa började andra Januari 2011. Från första ögonblick växte våran relation till någonting fint. Jag minns första uppsittningen, första stegen vi tog tillsammans. Vi lärde känna varandra och hittade knapparna rätt fort och utvecklades! 27 mars 2011 kom den dag då vi aldrig skulle få galoppera tillsammans igen. Det skar rakt igenom mig att bara veta att han kanske inte skulle bli bra, någonsin! Jag fortsatte att pyssla och mysa med honom. Han vart som en laddad bomb med energi den sista tiden, men han hade fortfarande jätteont. 

Den 8 Augusti 2011 klockan 15.00 (exakt på minuten) fick jag ett samtal av mamma då hon sa att jag aldrig skulle få träffa honom någon gång mer, om inte jag skulle komma dit på en gång, att det var mindre än en halvtimme kvar... En del av mig ville träffa honom och säga farväl, men en annan sida av mig sa emot, att vi skulle minnas den fina tiden och inte ha ett ledsamt avslut.. Jag beslöt mig för att stanna kvar på ÄRK och jag grät, jag grät och grät... Jag har aldrig gråtit bland andra människor som jag då gjorde. Paniken växte inom mig och jag tänkte på att jag inte skulle få se min finaste Keaver igen... Jag saknar honom så sjukt mycket och jag längtar såå tills jag får träffa honom igen. Döden skiljer oss inte för evigt, den skiljer bara oss åt tills den en dag hämtar mig också...

Min finaste Keaver, jag förstår inte att det är sant.. Jag älskar dig och du kommer alltid finnas i mina tankar och i mitt hjärta. Sov gott och njut av livet på andra sidan ljuset tills jag kommer från mörkret. ♥

 

Det finns lite bilder på honom under hans flik där uppe. ♥
Världens absolut finaste Keaver!